TILLSAMMANS MED DIG HJÄLPER VI DIG ATT HANTERA STRESS BÄTTRE I DIN VARDAG...

Sedan 18 år tillbaka arbetar vi systematiskt med hjälp till människor som antingen redan utvecklat stressrelaterade sjukdomar eller befinner sig i riskzonen med mindre eller större risk att ”gå i väggen”. Beroende på var i processen du befinner dig skräddarsyr vi ett program som passar just dig. Vi har mycket hög kompetens i att utreda och bedöma var du ligger på ”stresskurvan”.

Vanligast är det att du ingår i en mindre grupp där övriga deltagare är omsorgsfullt valda för att ni skall passa varandra, dvs få maximalt hjälp av varandra. Gruppen leds av någon eller flera av våra medarbetare som har gedigen kompetens och mångårig erfarenhet. I samtliga fall ingår det element av någon form av kroppsmedvetandeträning, samtal och kreativa aktiviteter. I vissa fall ingår även individuella insatser – allt avhängigt dina behov och möjligheter.  Ibland är det endast individuella insatser som bäst motsvarar dina behov.

Vad är stress - Stress som diagnos och kulturell företeelse

Stress har under de senare åren nästan dagligen figurerat i media som lockrop  för lösnummerförsäljning och det är nu ett vedertaget begrepp både hos gemene man och inom sjukvården. Men det verkar betyda olika saker beroende på sammanhanget. En betydelse är ”mycket att göra” eller att omgivningen ställer orealistiska krav på ens prestationsförmåga, men stress är också en diagnos eller samlingsnamn för en mängd symptom. Stress som fenomen är förstås inget nytt, även om begreppstillämpningen kan ses som relativt modern. 

I detta sammanhang definierar vi stress efter de kriterier som först beskrevs av stressbegreppets upphovsman, den kanadensiske forskaren Hans Selye och som vidare givits en teoretisk definition av Cohen et al. Denna definition fokuserar på den roll stressen har i utvecklingen av sjukdom, dvs. i de fall där miljöpåverkan är av sådan grad eller typ att den når och/eller överskrider den mänskliga organismens förmåga att anpassa sig på ett adekvat sätt. Då detta sker uppstår fysiologiska och psykologiska förändringar i organismen - förändringar som på sikt leder till ökad sårbarhet och mottaglighet för sjukdom. För att vidare hårddra definitionen kan nämnas att processen simultant och kontinuerligt involverar de tre huvudkomponenter som man kan urskilja i fenomenet stress, nämligen stressorer, dvs miljöpåverkningar eller händelser stressperceptionen, dvs upplevelsen av stress; och stressresponsen, den mänskliga organismens biologiska, beteenderelaterade och/eller psykologiska reaktion.

Hans Selyekallade påfrestningen  som sker då organismen utsätts för stress det generella adaptationssyndromet (GAS). Adaptation betyder anpassning och beteckningen syndrom syftar på att de olika försvarskrafterna är samordnade och bildar ett mönster.  Han var en av de forskare som under den första halvan av 1900-talet studerade och vidareutvecklade de vid det förra sekelskiftet uppmärksammade sambanden mellan stress och samhällsutveckling. Samhället förändrades mycket hastigt efter den industriella revolutionen, vilket bland annat medförde att familjens och kyrkans regler och normer, som utgjort grunden för individens plats och funktion i familj och samhälle, förlorade betydelse. Detta uppbrott från gamla traditioner lämnade många människor i ett existentiellt vakuum som behövde fyllas för att människor skulle kunna handskas med sina liv i det moderna samhället. Under denna tid var den vanligaste diagnosen neurasteni som utmärktes av följande symptom: onaturlig trötthet, kraftlöshet, obestämda smärtor, huvudvärk, sömnstörningar, nedstämdhet och depression. (Man kan inte undgå att lägga märke till hur snarlika dessa symptom är de som tillskrivs stress och utbrändhet idag!). Neurasteni samt en del av närliggande diagnoser såsom melankoli, hypokondri, hysteri och bleksot ansågs utgöra den mänskliga organismens reaktion på den snabba industrialiseringsprocessen och urbaniseringen. Det var främst de rika som drabbades av dessa ”fina” diagnoser medan den stora massan dukade under av alkoholism och lungsot. 

I Sverige lanserades en lösningen i form av Per Albin Hanssons idé om Folkhemmet. Det blev metaforen för det goda, moderna samhället som åter skulle få ihop delarna till en helhet. Uppbyggnaden av välfärdsstaten och Folkhemmet blev det kitt som förenade människor i ett gemensamt projekt som skapade mål, mening och riktning i tillvaron. I mitten av förra seklet minskade också diagnoserna i takt med den ökade ekonomiska tryggheten och den samhällsstabilitet som Folkhemmet medförde. Efter att ha ”slumrat” i några decennier började dock de gamla ”neurasteniska” symptomen ånyo dyka upp, främst i samband med informationssamhällets intåg och den åtföljande ökade ekonomiska osäkerheten och med arbetslösheten som på allvar började ta fart i början av åttiotalet. Diagnoserna, dvs etiketterna på symptomen har sedan början av 80-talet varierat från belastningsskador med kronisk värk, elallergi, amalgamförgiftning, kemisk överkänslighet, whiplashsyndrom, myalgi, fibromyalgi och under de senaste tre-fyra åren har benämningarna utbrändhet, kronisk trötthet, utmattningsdepression, bristtillstånd, stressjukdom tillkommit. Namnen är många men symptomen är påfallande likartade: onaturlig trötthet, kraftlöshet, obestämda smärtor, diffusa neurologiska symptom, huvudvärk, sömnstörningar, depression och nedstämdhet, koncentrations- och minnesstörningar, ångest…. 

Dagens samhälle befinner sig kanske i en än större omvälvning än den som ägde rum vid förra sekelskiftet. På en kulturell nivå befinner vi oss återigen i ett existentiellt vakuum där det råder brist på en övergripande och gemensam värdestruktur som kan rymma de livsfrågor som människan behöver handskas med. Bristen på en ny samlande kraft i samhället, som ersätter religionen och Folkhemmet, har skapat ett tomrum som för många yttrar sig i en känsla av meningslöshet.
Vid förra sekelskiftet hade man ingen sjukförsäkring så problemen förblev i grunden individuella även om de påverkade hela samhället. I dagens moderna västerländska samhällen med sina relativt goda ersättningssystem vid sjukdom, arbetslöshet och arbetsoförmåga blir problem i än högre grad direkt samhällsekonomiska. Långtidssjukskrivning till följd av arbetslivsrelaterad stress är som bekant ett signifikant ekonomiskt och socialt problem i dagens samhälle. Antalet långtidssjukskrivna uppgår i Sverige idag till 120.000, och ökningen av kostnader för sjukskrivning är 25 miljoner kronor om dagen. 
Det är i detta sammanhang viktigt att påpeka att sjukskrivningsnivån mellan olika västerländska samhällen på ett påtagligt sätt står i relation till trygghets- och ersättningssystemen i de olika länderna. Så är sjukskrivningarna till följd av stressrelaterade sjukdomar högst i Sverige, Holland och Norge – de länder som ligger främst avseende ekonomisk trygghet vid sjukdom och arbetslöshet. En annan följd av ersättningssystemen är förmodligen det faktum att arbetslöshet och sjukskrivning i Sverige står i omvänt förhållande till varandra. I övergången mellan 80- och 90-talen steg arbetslösheten, men sjukskrivningen var då mycket lägre jämfört med dagens siffror. Mot slutet på 90-talet såg man ett motsatt mönster, dvs man lyckades ”pressa ner” arbetslösheten samtidigt som sjukskrivningstalen började öka. Det är givetvis frestande att stanna här i resonemanget och dra slutsatsen (som vissa debattörer gör) att svenskar (och för den delen holländare och norrmän) är lata och ansvarslösa. Även om det är självklart att ingen kan ”utnyttja” ett system där förutsättningarna för ”utnyttjandet” saknas, så är bilden ändå mycket mera komplicerad än så. Ofta hör man påpekas ett statistiskt faktum (falsk eller sant) att ”svenskarna är friskast, lever längst och mest sjukskrivna”, och man vill med detta framhäva att detta skulle vara en märklig motsägelse. I själva verket är det sannolikt inte alls så märkligt – just för att vi har möjlighet att bli sjukskrivna har vi möjligt att i viss mån hindra de negativa effekterna som all stress har på vår organism. I Ryssland t.ex. finns mycket få sjukskrivna – där dör man i stället! 
Till bilden hör också ett viktigt men ofta helt försummat faktum. Under 60- och 70-talen då vår välfärd ökade, när vi importerade arbetskraft och gränsen för tillväxtpotentialen inte fanns i vår föreställningsvärld, byggde man också upp Sveriges stora stolthet, nämligen den offentliga sektorn. Utbyggnaden av den offentliga sektorn medförde också att antalet yrkesarbetande kvinnor ökade högst väsentligt. Att vi alla – men främst dessa kvinnor själva – fick betala ett högt pris för sitt dubbelarbete under dessa decennier glöms ofta bort i debatten. Dessa kvinnor var vid arbetslivets början unga och efter några arbetsaktiva år skaffade de sig barn. Många fick då varvade arbete med barnledigheter, kompledigheter, kortare sjukskrivningar, vård av sjuka barn, ny barnledighet etc. När Sverige hunnit in i 90-talets rationaliseringar och ökade krav har dessa kvinnor blivit i 45 årsåldern, även de yngsta barnen är tonåringar och hon närmar sig klimakteriet med dess hormonella instabilitet med bl.a. sömnstörningar. Uppfostringsproblem med tonårsbarn berättigar knappast till ledighet för vård av sjukt barn men de är nog så påfrestande - det späda barnet håller föräldrarna vakna genom sin gråtande nattliga närvaro, tonårsbarnet med sin nattliga frånvaro. Under 70- och 80-talen var det möjligt att arbeta i en takt som var mera avpassad efter individen, säkerhetsmarginalerna var mycket större eftersom antalet anställda per arbetsinsats var betydligt större än vad blev fallet senare efter de kraftiga nedskärningarna som främst den offentliga sektorn drabbades av under 90-talets början. Tidigare var det således möjligt att arbeta i en takt som tillät viss återhämtning under arbetstid, något som blivit allt svårare idag. Dels är man nu färre anställda på arbetsplatserna, dels är det så många sjukskrivna att de som är kvar på jobbet ofta får arbeta för tre. Flera av dem som stannar hemma på grund av utmattning har dessutom skuldkänslor för alla dem som är kvar på jobbet. 
Idag befinner vi oss i en allt snabbare globalisering där ekonomi, politik och kultur ska enas kring en minsta gemensamma nämnare, och individens behov får ge vika för massans krav. Priset för den globala ekonomin betalar vi alla. Fler, bättre och billigare produkter skall tillverkas på kortare tid eftersom vi idag tävlar med Sydostasiens, Kinas och forna Sovjetunionens slavarbetare. En följd måste bli att mycket av varuproduktionen lämnar västvärlden - samtidigt som vi fortsätter att upprepa det nästan religiösa mantrat ”vi måste garantera den heliga ekonomiska tillväxten”! 

Människor hänger inte med i utvecklingen. De som tycks ha svårast för att förändra sitt tänkande verkar vara politikerna, de tycks inte ha förstått att det som blir kvar i västvärlden är produktionen av tjänster – och att tjänster inte är varor. I stället försöker de just hantera tjänstesektorn som vore det en pryltillverkningsindustri och man tänker inte på att tjänsten som ”produkt” involverar själva människan. Man kan säga att människan är själva ”produkten”. Detta medför att när tiden för utförandet av tjänsten skall krympas alltmer så leder det till att även människan bakom produkten ”krymper”. Hon blir ”tömd” på sitt eget mänskliga innehåll och mening. Inte minst när man talar om ”sjukvårdproduktion” förstärker man en sådan destruktiv tendens - inom de inrättningar som avser att vara hälsofrämjande. Att andelen långtidssjukskrivna är störst inom den offentliga sektorn i allmänhet, och sjukvården i synnerhet, är ju följaktligen inte så konstigt. Här finns de lågt värderande och lågavlönade kvinnoyrkena där känslan av mening och sammanhang är på väg att försvinna, där kontrollen och makten över den egna arbetssituationen har minskat drastiskt och där socialt stöd allt oftare saknas föder ohälsa. Dessutom är de flesta dubbelarbetande. Kvinnor utför fortfarande 87% av allt hushållsarbete i hemmen och de är dessutom i regel ”arbetsledare” för de resterande 17 procenten. Alla som någon gång haft en arbetsledande roll vet att det som tröttar mest inte är det arbete man själv gör utan det som andra inte har gjort!. Det är alltså i många fall inte så svårt att förstå att möjligheten till sjukskrivning är det enda sättet att någorlunda bevara sin hälsa och få balans i tillvaron! 

Det sjukvårdssystem som vi har i Sverige är förstås tillkommet för att det skall bota och förebygga ohälsa och sjukdomar, dess uppgift är att erbjuda vård i samklang med vårdbehovet. Under de senaste decennierna har det emellertid börjat bli alltmer uppenbart att vårdutbudet i otillräcklig grad svarar mot vårdbehovet hos den moderna människan. Detta trots att sjukvården kostar alltmer och får alltfler anställda. En av grundorsakerna till denna paradox är att man alltför ensidigt utgår från ett reduktionistiskt biomedicinskt tänkande – vilket uppenbarligen inte räcker. Vi har byggt upp en högteknologisk sjukvård som har en fantastisk kapacitet att behandla diagnosticerade ”sjukdomar” - men som har en tämligen begränsad förmåga att bota människors ohälsa. Dagens vårdapparat är väl rustad för sjukdomar som orsakas av obalansen och kommunikationsstörningen mellan människan och naturen – det vill säga vi har en sjukvård som lämpar sig bäst för ett bonde- och jägarsamhälle - som inte längre finns. Alltför lite tar man hänsyn till samspelet mellan själen och kroppen, psyke och soma.